Jag sitter och läser på yngre kvinnors bloggar. Det handlar om att sy och om deras barn. Då minns jag att jag också haft små barn och hur härliga de var.
Vi bodde en bussresa från stadens centrum. Dottern var ca tre år. Hon hade en låtsaskompis som hette Silvia.
På bussen fanns det fyra stolar bredvid varandra och det var bra för vi var ju tre som åkte. Jag dottern och Silvia. Ju närmare staden vi kom desto fullare blev bussen. Då började övertalning. Ta nu Silvia i knät sa jag till dottern. Jo det gick väl an. Efter ytterligare någon busshållplats fick de båda efter protester sitta i mitt knä. Silvia var svårast att övertala.
Ett annat minne kom till mig en morgon innan jag klivit ur sängen. Helt plötsligt kom jag på vilken färg det var på heltäckningsmattan på Domus, rutor i blå, gul och någon orange färg (känner någon igen den vet ni vilken stad det handlar om). I alla fall minnet var kopplat till den treåriga dottern som låg på ryggen och tittade mig stint i ögonen. Jag stod bredvid och väntade att hon skulle bli färdig med sin protest. Hennes hand hade just glidit ur min. Då kunde vi inte gå längre. Så det vara bara att stå där och vänta. Hon brukade resa sig efter ungefär tio minuter. Värre var det inte. Det var hon och jag så vi hade tid. Gud va hon var härlig. Det är hon fortfarande och då har hon fyllt trettiosex härom dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar