Förra veckan var jag på begravning. Det vara en god väns mamma som dött. Jo, jag skriver dött för det var ju faktiskt det som hade hänt.
Damen, för det var en dam hade stilla somnat in med alla barnen runt sig.
Jag satt i kyrkan, lite ensam i min rad. Kistan stod där med blommor draperade som en sjal över locket. På locket låg också en hatt och stod ett par skor. Hatten och skorna vara röda. De sistnämnda hade klack. Alla de detaljerna kändes som en tröst. De sörjande hade tänkt på sin mor och jag tror hon gillade arrangemanget.
Begravning är, trots ej släktskap, sorgligt. Musiken berör och det är många omedvetna tankar som rinner genom hjärnan eller är det genom hjärtat. Tankar på egna föräldrar och på ens egna barn.
Det enda vi vet som är en sanning om livet är att vi en dag ska dö. Sedan är det vår sak eller uppgift att fylla tiden, tills stunden är inne, med upplevelser många eller så få vi själva vill.
Begravning för mig är kärlek och ödmjukhet inför livet. Begravning är minnen glada och sorgliga. Begravning är också förlåtande. Begravning kan vara att begrava en epok.
Jo, min tårar kom och fångades försiktigt bort ur ögonvrån med näsduken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar