lördag 27 juni 2009

Fram och tillbaka

Åka tåg en hel dag! Någon kan tro att jag blivit galen. I morgon ska jag hämta barnbarnen. De ska bo hos mig och min man en vecka. Ska bli himla spännande.
Så jag sätter mig på tåget vid 9-tiden i morgon bitti för att vara tillbaka i morgon kväll så där tjugo och trettio.
Ska mellanlanda i barnbarnens trädgård för lunch och en tomtrunda.
Hur står människan ut och varmt ska det bli också! Jo jag ser fram emot utflykten, en bok som jag just nu läser och vatten och kanske en fika. Jag kommer att få se Sverige tvärs över när det är som vackrast. Jag behöver inte ut på vägarna och trängas med stressiga semesterfirare. Fast det är klart de ligger nog vid badstranden och njuter med fika och en bok.

torsdag 25 juni 2009

Rädd

Jag har varit på Rodos tillsammans med mina närmaste. Jag gillar inte så värst mycket att flyga. Speciellt läskigt är det när alla är med. Nu gick det bra, vilket det oftast gör. Det är ju säkrare att flyga än att ta sig till och från flygplatsen med bil enligt statistiken
Jag har några rädslor. Den största är orm. Vi bor i ett villaområde och vad jag hört har ingen sett orm på tomterna där. Det finns ett ställe på vår tomt som jag inte går till när kirskål står hög, komposten. Mitt förnuft säger här finns ingen orm, men känslan darrar, se dig för.

Jag har undvikit vänstersväng...men det gör jag inte längre, den rädslan har gått över.

Ibland när jag simmar i sjö eller i havet, blir jag oförklarligt rädd! För vad vet jag inte.
Jag är mörkrädd. Tänder lampor. Fast nu är det ljust även på natten, så jag är inte rädd.

Däremot att stå inför många okända och läsa något jag själv skrivit det gör mig inte rädd.

fredag 5 juni 2009

Jag har oxå haft små barn

Jag sitter och läser på yngre kvinnors bloggar. Det handlar om att sy och om deras barn. Då minns jag att jag också haft små barn och hur härliga de var.
Vi bodde en bussresa från stadens centrum. Dottern var ca tre år. Hon hade en låtsaskompis som hette Silvia.
På bussen fanns det fyra stolar bredvid varandra och det var bra för vi var ju tre som åkte. Jag dottern och Silvia. Ju närmare staden vi kom desto fullare blev bussen. Då började övertalning. Ta nu Silvia i knät sa jag till dottern. Jo det gick väl an. Efter ytterligare någon busshållplats fick de båda efter protester sitta i mitt knä. Silvia var svårast att övertala.

Ett annat minne kom till mig en morgon innan jag klivit ur sängen. Helt plötsligt kom jag på vilken färg det var på heltäckningsmattan på Domus, rutor i blå, gul och någon orange färg (känner någon igen den vet ni vilken stad det handlar om). I alla fall minnet var kopplat till den treåriga dottern som låg på ryggen och tittade mig stint i ögonen. Jag stod bredvid och väntade att hon skulle bli färdig med sin protest. Hennes hand hade just glidit ur min. Då kunde vi inte gå längre. Så det vara bara att stå där och vänta. Hon brukade resa sig efter ungefär tio minuter. Värre var det inte. Det var hon och jag så vi hade tid. Gud va hon var härlig. Det är hon fortfarande och då har hon fyllt trettiosex härom dagen.